En kväljande sommar för något år sedan.
Ångestmonstret har sitt fulla grepp om hennes hjärta.
Mörkret styr hennes tankar och världen är svart.
Allt hon vill är att döva, glömma, känna något annat.
Bjuder hem mannen utan namn. Vinflaskan står uppdrucken och hennes sinne är fördunklat och bedövat.
Hon upprepar nej och åter nej.
Men han tar det han vill ha, mannen utan namn.
Håller fast, trycker ner, tränger in med en kraft som förstör och sliter sönder.
Drar ner henne på det hårda golvet.
Avslutar över hennes tårindränkta ansikte.
Drar upp sina byxor.
“Här har du din jävla slyna.”
Går.
Hon ligger kvar på golvet.
Blöder, skakar, gråter. Paniken och Demonen vinner.
Hon kravlar iväg till köket och drar fram den vassaste kniven.
Tar sig in i badrummet och kryper ihop i badkaret.
Vattnet färgas rött av allt det trasiga och onda.
Hon ser ingen mening med något längre.
Det här var beviset på att hon inte var värd mer än ett köttstycke.

Några tider när hon var yngre.

Uppmärksamheten i att någon ens vill ta i hennes kropp vinner över självrespekten.
De ansiktslösa männen och pojkarna får göra vad de vill med henne.
Bara de ser henne, tar i henne, bekräftar henne.
Gång efter gång, helg efter helg. Om och om igen.
Smuggelsprit och en betalning bakom macken.
I baksätet på någons bil.

Hans födelsedagsfest. Drinkarna trugas ner.
Världen blir snurrig och sned.
Hon blir meddragen in i någon smutsig gränd vid järnvägen.
Förstår inte vad som händer. Tror att han gillar henne.
Att han gör det han gör för att han faktiskt gillar henne.
Känns som om det är över på minuter.
Får förklarat för sig senare att hon har varit borta i nästan en halvtimme.
Vacklar iväg till en toalett.
Känner att hon är blöt överallt mellan ben och på lår.
Har hon satt sig i något, har hon spillt något?
Tänder lampan och ser.
Blod, blod överallt.
I apatin försöker hon torka rent, torka bort skammen.
Känner den skarpa och ilande smärtan i sitt innersta.
Ragglar ut från toaletten och möts av busvisslingar, hejarop och burop om vartannat.
Ingen som frågar om hon är okej, ingen som bryr sig om blodet på hennes ljusgrå jeans.
Han kommer fram. I dimmornas dans framför hennes ögon ser hon hans blodiga skjortkant.
“Du säger väl att det var en olycka, för du ville ju?”

Minnen, så många smärtande minnen.
En abort som inte hade behövt bli något alls.
Ett missfall ingen någonsin fick reda på.
Hon har skämts, tystnat, förträngt.
Inte känt någon mening med att berätta om sina ärr.

Men vad hjälper det någon? Att jag ska skämmas för att jag är offret?
Att jag inte hade rätten över min egen kropp?
Att jag fick “skylla mig själv” eftersom jag var så full, lättklädd eller klängig?
Vem hjälper det att alla vi offer ska få skuld, känna skam, tystas ner i det fördolda?
Vi måste våga.
Våga stå upp.
Säga sanningen.
Sluta känna skam.
Det är inte vi som ska skämmas.
Det är männen utan ansikte, utan namn.