utklädd till lyktkägla

inklädd i kolmörker

cyklar jag här omkring



tillklädd en lila lukt

frånklädd två gula löv

knäpper hon om sitt äpple



uppklädd av min nyfikna blick

nedkladdad av skamkänsla kvickt

hänger du i knävecken



förklädd till naturlig frost

klädd efter konstens somliga rostiga regler

värmer du mitt närmande slut



halvklädd i dis

fullklädd med hål

saknar hon hur han saknar (hennes vakna dröm)



framklädd bakom vareviga port

bortklädd sina kamrater

hittar hen igen dem ända hem



påklädda vårt lilla långa liv

avklädda vår stora korta död

sitter vi kvar