Det leker lätt av liv i skymningssäven
och skotten skjuter skog ur rötters hassel
men genom grenars sägen susar även
mekaniskt gångna banefötters prassel.

Jag bär en hjärnfull lummelöv där väven
kan höra gissningslekars tisseltassel
att forma jordens ord, men mänskostäven
går vekt i vissen vävnads tanketrassel.

Och trasselvass min molnsynsmoll förmörkar
all skogens svanesång där ekar ekar
den sista skuggans skumma härskarlekar.

Allen jag genar genom bördens björkar
dit brådska åskans silvermoll bevekar
till tysta skval, som formlöst tal förnekar.