Mig tycks min lycka mest ett gyckelspel -
i flykt jag räknar hennes tänkta fel,
i flykt jag jagar dag och gråter åter,
i flykt jag agas svag och blint förlåter
allt annat än vad jag förbannat självt;
min lycka lyckt, min än dödfödda hälft.

Mig tror all storhet än en naken narr -
förtryckt så knarrar min bisarrgitarr,
omtyckt fördrar jag än en vilsen vals,
omtyckt så håller hennes härd min hals
men men och menlöskyssar
min inre viskning vyssar.

Min mor är hor och oförbannat stor,
till livet är min lögn blott lillebror -
till lyckan blott ett litet gyckelspel
och från den tanken blir man aldrig hel.
Min egen feghet är en hemlighet -
i flykt jag räknar det som ingen vet.