Månen hänger tung från sin mörka omfamning.
En skära, så isande skarp.
Försöker hitta tecken i ord och meningar.
I handlingar och tiden självt.

Greppar efter spöken. Viskar efter nya drömmar.
Slåss mot osynlighet och glömska. Jag vill inte glömma.
Fortsätta drömma.
Ständigt jagandes min egna skugga.

Målar upp andra världar för mitt inre.
Färgglada och utan svarta vålnader.
Är en konstnär utan pensel och pergament.
Gick vilse bland stjärnorna.

Likt en fjäril som obarmhärtigt dras till lågan.
Brända vingar, naggade, slitna och trötta.
Flyger ändå vidare genom livet.
Genom dalar av helveteseld och förbi berg av diamant.

"Ta mig inte för given! Jag är inget substitut för era
lustar och ingen medicin mot er smärta."
Jag ville aldrig tigga om att få höras.
Jag ville bara bli sedd, anhållen av kärleken och ledd.

Tittar på flickan i spegeln. Hon från igår.
"Vad gick fel? Vad gick rätt?" viskar hon tillbaka.
Andas namn till skymningen och ber om att Fröken Ur ska vara barmhärtig.

Solen värmde mitt ansikte den dagen jag berättade hela mitt livskapitel.
Utan censur, utan rädslan för monstren från förr.
Vi satt i den soffan i timmar. Såg solen gå ner bakom träden och pratade om barndomens asfalt.

Jag gjorde precis vad som helst för att inte stå ensam.
Gick över alla tabun och gränser. Rev upp mina sår med full kraft.
Som en törstande i öknen. Desperat efter varje droppe.

Nu härskar en ljuv tystnad i mitt inre.
Jagar inte längre efter ursäkter och demoner.
Jag behövde ett tecken, eller tusen.
Tålamodet var så gott som det enda som inte försvann.

Tänker tillbaka på natten när jag satt på toalettgolvet.
Skitig. Skitig ända in i själen.
Sväljer gråten och blinkar bort de brännande tårarna.
Har gråtit mig igenom år. Tystnaden gör ondast. Har alltid gjort.

Förvisad från kärlek sedan barnsben. Tystnad, likgiltighet och smärta var allt hon fick.
Tackade och teg. Nej, jag ska inte tala om dåtid.
Det är nutiden som ger mig sömnlöshet och tvivel på min existens.

Bläddrar bland orden och känner än värme från händer och bälte.
Ville slita loss djuret från dess tunga bojor.
Låta det springa fritt bland lakanen.
Men jag är inte Hon. Hon som har nyckeln.

Natten är tiden då hon lyser som starkast.
Tiden är inne för att sluta maskera känslor.
Känslor som lindats in i svaga ord, vaga.

Blickar över Ginglas. Händer under bordet.
Sagan började och tog slut i samma andetag.
Föds man som en ensamvarg eller blir man en med åren?
Säg mig Osiris, väger mitt hjärta mer än en fjäder?

Grävt ner mig i andras sorg, allt för att döva min egen.
Höjt näven i ilska för andras sak, allt för att stilla min egen.
Krälat i stoftet av andras brända skelett, allt för att inte känna mitt eget brinna upp.

Vindar kan ändra riktning. Som känslor. Böljande, följande.
Vindar kan förvandlas till orkaner. För att i nästa andetag stillas och dö ut.
"Släpp in mig innanför muren." Viskar jag till den välkomnande tomheten i mitt innersta.

Slutar vandra fram som en osalig ande.
Vår tid på jorden är för kort för att hata, oss själva och andra.
Tiden räcker inte till för alla oceaner av smärta och ånger över hjärtats förluster.
Jag kan inte längre vandra på den vägen.

Ja, man kan alltid önska sig mer tid och be om syndernas förlåtelse.
Men tiden är obeveklig och likaså handlingar från igår.
Vi kommer alla lägga oss ned och betrakta inget mer än himmel en dag.
Nu härskar ljuv tystnad i mitt inre.