För att komma till lokalstationen fick man passera en ljuvlig sommaräng med gulmåra och rödklöver. Det var en del logistik med dagistransporter och parkeringar, men dom klarade sambon och jag av i samförstånd. Jag löste månadskort hos den snälla damen i kiosken, som berättade om länstrafikens nedlagda hållplatser och glömda naturvärden. 

På pendeltåget hamnade jag i en intressant debatt i en av de bredare vagnarna, som var inredd till föreläsningssal. Jag drog fram mobilen och spelade in en film där den äldre av min sambos söner råkade vara med. Vi hade ännu inte presenterats för varandra. Att jag valde att filma just honom berodde bara på hans kvicka argument. 

Gissa om jag blev förvånad när jag återsåg den mörkhårige filmstjärnan vid frukosten i sambons hus. Han skrattade och presenterade sig som Marcel. Hans lillebror var ljuslockig, hette Jean-Pierre och hade komplex för sitt namn. De ville båda ha müsli med tranbär och skaldjur till frukost.

Själv nöjde jag mig med en kopp kaffe, sedan kastade jag mig efter lillan som nyss lärt sig krypa och var på väg mot trappan. Hon kunde redan både prata och slå kullerbyttor, och fnös föraktfullt när jag påpekade att hon skulle ta det försiktigt i trappan. Hon hade vuxit så snabbt att kroppen inte riktigt hängde ihop: magen var plufsig, hyn gråblek och ögonen verkade tränga ut ur sina hålor. Jag förklarade att det skulle ordna sig och gav ungen en kram.