aldrig gav du mig svartsjuka
men nu när min desperation tagit över ser jag spår av min ensamhet överallt
jag letar nya och förlorade sammanhang och där jag annars varit säker är jag nu förvillad

en vän som vänder blicken skär mig i bitar
en flyktig kyss, vänner mellan, skakar mig mer än hela vårt uppbrott
för att jag var alltför redo eller för att jag förtränger att det var oväntat?

Hon som krossar mig, bekräftar mig dagligen, är ett påhittat behov
en skyddsmekanism
plåster på såren

nu är jag både hjärtekrossad och kär, nyskild och hjärtekrossad
du skapade ett sår och plåstret rycks av dagligen
ymnigt blödande och någon annan får skulden, men grunden är väll du?