Någonstans
mellan himmel och hav
svävar tillvarons gäckande slöja,
i mina tankar är jag dess slav
och därmed får jag mig nöja.

Någonstans
i tankars svindlande flykt
visioner vaknar ur drömlik dvala
då kan jag utmana slöjans nyck,
därmed låter jag mig hugsvala.

Ingenstans
får tillvarons krav på balans
det svar som visionerna kräver,
någonstans blir ingenstans,
allt längre in i slöjan jag gräver.