Röker i fönstret med benen svajande ner,
blåser ringar som går in i varandra och vandrar ut i luften på osynliga ben

Fortfarande känslan att något är ur mig och hur jag inte riktigt längre känner mig levande.
En fisk uppdragen på land som inte riktigt längre har förmågan att röra sina lemmar.
Svårt att andas men inte fysiskt, det är bara en metafor, bara inne i hjärnbanken.
Som att där inne finns nu bara tom luft men ingen att andas.

Bara tomhet. Det är tomhet utan honom.

Inget är roligt ingen rush inget är värt att göra
Kallt i fönstret kyliga fingrar, men finns mer andrum där mer att andas i den friska luften än inne i alla fall
Det är svårare på kvällen än på dagen. "Det går okej de två första timmarna av dagen, sen är det en nedåtgående spiral som slår an och så fortsätter det neråt tills jag somnar." Haha yä the hero.

Sitter i soffan och pratar med O. Hon målar.
"Jag känner typ saker, oklara, har inte förståeliga igenkännbara rum eller ord för de, som leder i kroppen jag skymtar finns där men kan ändå inte riktigt se med självklarhet att de faktiskt är där. Vet inte ens riktigt om jag faktiskt känner eller faktiskt är här. Finns. Måste vara såhär att ta knark typ såna där svampar och vara oklar i tanken om man faktiskt existerar eller inte. Om man existerar är här på jorden. Om man finns. Om man verkligen är här."

Hon: Du är repetativ. Det här är tråkigt. Varför har du inte gjort te till mig?
Skämtsamt.

"Förlåt att jag klagar så mycket när du är här och det är så speciellt och sällan men livet är tomt som ett moln som bara är en ram! Inget inuti! Jo regn då, frusna bajskristaller. Men helvete de kristallerna är så långt bort och har blåsts i bitar som stoft och försvunnit för mig. Är det såhär att existera mellan världar.

Ingenting är liksom en big deal, men ibland är vissa saker det jättemycket."

Börjar gråta. Floderna rinner, kläderna blir blöta.

"Jag har liksom aldrig känt en sån här ledsenhet innan som bara är att liksom ingenting finns inte ens ledsenheten finns, någonstans långt bort känner man lite att man är lite ledsen men inte ens det är nära, det är som en plastisk ande utdragen och hängandes omkring nånstans långt utanför kroppen!"

Han är bakgrundsbild på min mobil men han är inte min. Eller är han det ännu. Jag kan inte ens veta.
Undra vad som sker i hans huvud.

Hon: Lidandet att leva.

"Cant find in what room I am."

Hon: Måste du det

"Nä. Men ändå. Haha, love you."

Hon: Mm lost.