Sitter på huk vid en bäck som rinner ut i en å. Den är ojämn och snabb i vad jag i hemlighet lite skamset tycker om att dela upp i olika partier eller sektioner. Den bubblar, skummar, klickande smattrande livliga porlanden hoppanden dansanden. Droppar i flygplansfärder och räder mot bataljer i mossa och småstens-leutenanter.
Sitter bredvid bäcken och det är som att den är naken. Avklädd, kanske bara tunt ljusblått transparent nattlinne.
Inga väggar eller murar för att dölja och kamouflera. Bara levande i äkthet.
Så börjar ett ösregn.