Jag vet inte hur länge jag har sprungit när jag når världens ände
Står på randen till världens vakuum, där polcirkeln skär av jordklotet precis vid tårna
andfådd, tandlös och vingklippt
med magen full av nonsens
riskerar att spränga allt

bakom mig faller träden som dominobrickor
tusentals tomma fågelbon smattrar mot marken
det sjunger i mitt huvud när politiken slutligen upplöses
oceanerna avdunstar och ökensanden blir till glas
medan de sista sjöarna bubblar av mineralvatten

jag balanserar på kanten, alla sinnen på vid gavel
innan jag trillar rakt ut i galenskapen
Den stora nakenheten

Här drar och ekar och ljusåren strimlas längs sidorna 
Milda makter och främmande takter 
mystiska ord och slott utan vakter 
Tiden spinner mekaniskt, jag försöker komma ihåg min riktning
skummar allt jag lärt mig för mitt inre, hundra sidor i sekunden

Navigerar genom alla förädlingsprocesser
(Piloten är blind på båda ögonen)
Det börjar bli bråttom nu

Visst har jag varit i Underlandet
Men det här är Överlandet
Här finns varken banker eller mäklarfirmor, inte ens du
Du fastnade halvvägs mellan månen och parken
precis innan avspark
du hade fällt två lönnar för sirapen och barken
Borstat brons och kysst törn
Sagt att vi var så söta med våra språk, vårdcentraler och vaser
Innan du gav dig av som min sista jordiska kärlek

Jag vet inte hur långt det är hit – hur många liter, hur många gram, hur många giftermål
Men jag ser människorna som du nu här uppifrån: miljarder myror
Smiter kring hälar och hörn som små små vesslor i vår egen labyrint och melodram
Det här är Överlandet, i Underkant

det pulserar inifrån som en dödlig blodförgiftning
magen läcker galenskap, rakt ut i rymden
jag smörjer mitt skal
lägger mig på sidan fast i luften
Funderar på om jag kan somna om fast till våren
Drömma om glödande kol och fraktaler i guld

Jag har istid i mitt vardagsrum
mörkret är sorgligt tomt men fullt av liv och näring
det sista jag ser innan solens uppgång
är skalet efter de hungriga ormarna som ömsat skinn i mina vener