Så tyst det är här, sådana tystnader, att man andas in,
tar emot, funderar på något så avancerat som bilder.
Antikens bilder hade höjd. Rund som solen att gå på.
Moderna bilder har bredd. Gulsopp har gult och runt
där i skuggan inunder björken vid sjön.

Så tyst, med ett sådant ljus. Om ett eko skulle kunna fylla
en, bara en stund just nu.

Blanksteg, mellanrum och gröna skynket i en sovring.
Skär itu och plåstra samman.

Om ordet skulle få lysa mer i sin enskildhet, rebusar.
Vad är det som vilar stilla och tittar ut genom fönstret?
Tystnaden, ung som gammal.

Ett stilla ord, en skärva, en sten från en mur, avrättad från himlen.
Där står ordmarodören och skjuter ett frigörande skott.
Så får man inte göra, och jag sätter ned fotens vita kula.

Ett upplyst ord kan också upplysa om en idé, en form.
Någonting stiger upp ur formen som av en idé.
En pepparkaka i en deg som gjuts av en stålform.
Och så in i ugnen - blir någon snäll nu?

Ett stilla och ljust ord skulle kunna vara psaltarlikt.
Ligga på en vit duk och begära tillträde till din själ.
Träd in, träd ut, sjung en stund, säg något, var ett ord.

Trädet står kvar i alla väder, jamen, det är en björk.

Ett enskilt ord:
Dallra skallra en orm på stenen/ det väser där / vitt/
i hålorna hänger inte i ett snöre/ ett skum från den vilda
sandstormen/ där/ ett skelettben från
ett as har torkat in/.
Sådana ekon hör till poesins
undergångstema/ går icke att väcka för praktiskt sinnade.

Kväsa - ett uppror, inga svärd, inget minspel.
Miner utan en sorts avrättning skulle kunna gå.
En sort, en sorts...av den sortens mina.
Flygblomster, ett pollen, ser det ut som.

Bjällerklanger, traditioner kan få liv och falanger/ strid!
/ i skallgången / ruska lite liv.
Med en hammare? Nej, Tor, det gör nog ont.
Sök, finn och uppfinn händelser hos Ovidius.