In i rummen och tiden.Jag vill vara för mig själv
en stund. Ligga utsträckt och vakna till.
Tänka på ögonblicken.
Sträcka ut orden över sina gränser. Exploatera
streberlikt. Jag sätter mig en stund på ett café för
en kopp kaffe och tänker på konsten.
Vi utträder ur något ursprungligt varmt – livet, men
idéerna är kyliga, och vi glömmer bort oss själva, naturen.
Inför den står vi handfasta eller handfallna.
Det sistnämnda är romantikernas lott, det fatala
ödet, Werthers öde.
Humana är vägen till kontinuitet.
Och avhumaniserade väger vi på motsatsernas
spel över ögonblicken som närvarar i sin närvaro
och plötsliga frånvaro - nyss, där motsatsernas
spel skulle kunna ta vid.

Jag undrar om mina händer ser levande ut, om de
verkligen lever, eller om konstnären smeker
drömmande över en naken rygg i en brusten
verklighet. Poesin lägrar sig över livet och
litteraturen.
Utsträckta händer fångas ibland
av vänner, överges av andra.
Men hur ser övergivna händer ut?
Oälskade och övertaliga i jordens befolkning.
Sårade minns de. Glasskärvorna från ett bröllop
som inte blev av.
Två händer slängdes i containern på återvinningen.
Mord. Dagligt vatten och rynkor.
En siare säger, att det finns en fara med Merkurius.
Mina händer, 49 år, rena, vitala, genomskinligt
nagellack får naglarna, död hud, att glänsa en stund,
Sågen runt vristerna och handlederna.
Ögonen är vidöppna och mottagliga för världen.
Blunda.
Tiderna förändras, eftersom det är människorna som
vill ha allt nytt och på nytt. Rollerna förskjuts.
Mormor stickar en tröja, mor syr en skjorta, far klipper
till ett par byxor för att sy ihop dem, barnen virkar små
trollmössor till sina ormar.”Det här har jag gjort. Är det inte fint?”
En flicka säger: ”Min tygfågel har trådar som jag kan dra i, och jag
vet, att den överlever livet, så länge den inte förtärs av någon
evig eld som kristaller en natt.
Det finns människor som älskar att lära sig mer om
vetenskap, nya rön i jorden under rönnbärsträden.
Minnas de klassiska templen för att se vad det blir av ruinerna.
Hus, villor, bostäder, gesimser, välvda gångar till tankevärldar.
Mannen som sår på åkern har en gröda till hösten, men i staden
är han på väg i tunnelbanan och söker sig ett färgrikt liv mitt upp
i den grå gatan, graffitin på fasaderna, skällsorden mot murbräckorna,
som försöker föra en dräglig tillvaro. Försöka duger, tänker man.