Nära nätters nästannästen
skallshyenor genomskallar
fulhetsfyllt vart feberfesten
klarhetsklarinetter kallar,
och det var som själva ödet
krängde klart där moll uppkrupen
mjuknade till sjukdomsmjödet
strömmandes i motsångsstrupen.

Ensam sjöng jag, en av gäster
ingen viktig riktigt känner
till allena avskedsfester
för försåta barndomsvänner,
en i klarinettmarksslätter
vandrade vi världen Västan
från den fönstervägg som vetter
mot det lämningslandet Nästan.

För ur östbröst mellanrummen
skallade i skumhetssången
genom slentriansändsslummen
att förkrossa bördsbetongen;
"Vi har sett din inre fulhet -
vi har hört all kross bönhörda,
vi har hört hur hjärtehjulet
allt av västanland vill mörda."

Festhyenor sågs trumpeta,
en för allt, men en i sänder;
"Vi är fula, vi är feta
i maskiners mardrömsländer,
men vi skall förevigt leta
efter skäl där Västan vänder."
Och jag föll till dessa orden
genom vägskälssjälvmordsjorden.