”Jag föddes i Burrohus i Nygård i en Amiserfamilj.”
”Vad är en Amisier?” Kalisha slängde ur sig frågan innan hon hejdat sig.
Sláin log, men av någon anledning var det halvhjärtat. ”Amiserna är ett religiöst samfund som dyrkar Prästerskapet, en samling gudaupphöjda präster som sägs representera vete, fisk, sol och vatten. Du vet, det där vi behöver för vår överlevnad. Ännu mer på öarna eftersom vädret kan slå hårdare där än här i Svitjod. Prästerna är bästa vänner, varför Amiserna också kallar sig Vännerna.”
”Det låter ju som ett magiskt namn.” Kalisha kunde se på Sláins min att hon förstått ironin, vilket fick Kalisha att le.
”Ät du upp din fil du!” Sláin blinkade fryntligt. ”När jag var 16 bestämde jag mig för en karriär inom medicin efter att min fader Abrakam och broder Nuade dog i tyfus. Jag studerade allt som fanns inom vetenskapen rörande kemi, som nyss börjat blomstra, och biologi.”
”Kemi? Som alkemi?”
”Nästan. Alkemi handlar om att skapa guld, medan kemi handlar om… hur allt är uppbyggt. Det ena är skrock, det andra vetenskap. Men jag skall inte gå in på det i detalj. Jag har försökt följa Nasira den Visas forskning på området. Några andra också. Det är snårigt!”
”Kanske lika bra”, log Kalisha ursäktande. ”Vi bygger i min hemby, trots att vi inte vet hur det fungerar. Det går ju ändå! Vad är biologi?”
”Det är läran om det som lever. Du kan tro att det inte är lätt att studera sånt i hemmet. När jag inte kom längre i mina självstudier sökte jag mig till Nygårds helargille. De hänvisade mig till systrarna Auda och Bergdis Djupekalla, som tog sig an kvinnor som ville bli helare. När jag var 25 år var jag färdigutbildad och gick med i Urdakvards läkarskrå. Jag skyller min brist på ödmjukhet på ävísen nu men jag skulle säga att jag drivit medicinvetenskapen lite längre sedan jag började i skrået.”
”Jaså? Du måste ha varit duktig!”
Sláin kunde visst inte hålla tillbaka leendet. ”Nåväl. När jag var 28 år tog jag statsförvaltningens examen och kunde börja som helande inspektör vid Institutionen för hälsa. Jag kom att arbeta som skolinspektör. Sittriska fångöarna hade tack vare sin dåvarande konung Jonahen lyckats lyfta öarna ur fattigdom. Tro mig. Den fattigdomen hade varat länge. Vem hade kunnat skrapa guld ur en karg kustklippa liksom? Men även om konungen lyckats bygga institutioner för att ta itu med hälsa, fattigdom och undervisning fanns det mycket kvar att göra.”
”Och det var där du kom in i bilden?” Kalisha höll andan av spänning.
”Nästan.” Sláin rynkade omärkligt på ögonbrynen. ”Efter att ha arbetat ett par år inom skolsystemet uppdrogs jag att minska dödligheten i Helveteskärlet, den värsta delen av Nygård som ligger utanför själva borgen. Det var där jag hittade dessa fantastiska prästkragar som ungarna kommer älska hemma hos dig!”
Kalisha ryckte till och stirrade. Såg sig om. Mannen med palatset och slavarna, Nils, nalkades.
”Varför vill du inte komma hem till mig? Du är så fin!”
”Du vet inte ens vad jag heter.” Hon suckade, skakade på huvudet och lade armarna i kors. ”Ser du inte att jag är upptagen? Jag diskuterar affärer med min partner!”
”Låt mig bli din partner istället!” Nils sluddrade. Hade han bestämt sig för att tävla med helaren i dryckesspel? Det var pinsamt uppenbart vem som skulle förlora. ”Mina slavar kommer ta väl hand om dig!”
Kalisha fick en stöt i magen. Sláin vred händerna om varandra. Kalisha reste sig och satte ned foten. Men innan hon sagt något tittade Nils på henne. Verkade se henne för första gången. Ögonen vidgades.
”Då skall jag inte störa förhandlingarna med din… partner mer…” Han vände på klacken och gick så snabbt han kunde tillbaka till sitt bord. Kalisha hade lust att skratta. Nils var rund under fötterna.
”Hur gjorde du?” Sláin såg vördnadsfullt upp på henne.
”Jag ställde mig upp”, skrockade Kalisha och satte sig. Slappnade av. Regnet hade dolt henne utomhus, men hon måste ändå vara på sin vakt. Här var Sláin och Kalisha allierade. De stärkte varandra.
”Tack. Klart han inte tycker att jag är fin. Han tänker att jag är lättåtkomlig för att jag druckit. Han tror att jag är fattig för att jag inte sitter på någon av stadens finare förrättningar.”
Nkechi skruvade på sig. Undvek att komma med något mothugg. ”Så, fortsätt istället!”
”Men, Nils…?”
”Jag skiter väl i honom! Jag vill veta vad du gjorde med Helveteskärlet!”
”Ja… åh… visst.” Sláins ansikte sprack upp i ett leende. ”Helveteskärlet ja. Otrevligt ställe.” Leendet dog. Hon svajade till. Var det alkoholen? ”Hundratals människor dog i månaden, och det inte av konungens soldater. Så, jag bestämde mig för att fokusera på barnadödligheten då denna utgjorde en stor del av dödsfallen. Ofta till en följd av föräldrarnas okunskap eller dålig hygien.” En skugga drog över hennes ansikte. ”Så jag och min grupp med sjuksystrar – ja, jag hade fått min egen grupp att leda! – började undervisa föräldrarna i hur de skulle ta hand om sina spädbarn, hur de skulle klä dem så att de inte blev överhettade eller kalla, vad som var bra mat, hur de skulle hindra kvävning i sömnen, hur de skulle rengöras. Jag antar att du inte har barn?”
Kalisha nickade. ”Fanns inte tid för det innan jag kom hit.”
”Inte?” Sláin höjde på ett ögonbryn.
”Vi tar det sedan. Fortsätt nu! Jag vill höra hur det gick! Gick det dåligt? Är det därför du är här?”
Ett leende lekte på Sláins läppar. ”Nej, tvärt om! Vi undervisade. Jag uppfann vällingen, vilket innebar att mödrarna också kunde arbeta. Jag motarbetade blindhet som orsakades av sädesflytningar som överfördes från mamman vid födseln, genom att använda silvernitrat i små flaskor. På bara något år minskade blindheten och sjukdomar, men spädbarn dog ändå vid födseln. Jag hittade felet. Barnmorskor som hjälpte till vid födseln använde sig mest av primitiv folktro.” Sláin rynkade omärkligt på näsan. ”Så jag fick igenom att barnmorskor i Nygård måste ha en fullmakt för att höja kvaliteten och kunskapen.”
”Bara sådär?” utropade Kalisha.
”Nej inte bara sådär, men högt uppsatta tjänstepersoner hade plötsligt börjat lyssna på mig när de såg resultaten! Fast medan jag arbetade för att utfärda fullmakter åt barnmorskor, motarbeta blindhet, uppmuntra amning, tillhandahålla säker mjölk och utbilda mödrar, blev äldre barn fortfarande sjuka och undernärda. Jag började således arbeta för att varje skola skulle ha sin egen läkare och sjuksköterska, och att barnen rutinkontrollerades för lusangrepp och sjukdomar. Jag behöver inte skryta när jag säger att det fungerade så bra att sjukdomar som en gång frodades i skolorna nästan försvann.”
”Så du var så bra att du fick slut på arbete? Fick slut på folk att hela?”
Sláin slängde återigen bak huvudet och frustade ut ett skratt, helt oväntat från någon som bar glasögon, kjol, blus och slips och som förändrat ett helt helarsystem i sitt hemland. ”Nej om det vore så väl. God sjukvård handlar lika mycket som förebyggande som läkande.”
Kalisha harklade sig. ”Ja just det, det har du ju faktiskt redan förklarat om jag tänker efter.”
”Det som hände…” Sláin sjönk tillbaka i stolen och fick en rynka mellan ögonbrynen. Hon satte handen till munnen. Blicken blev fjärran. Sedan vände hon den mot Nkechi. ”Jag är inte säker. Någon måste ha varit avundsjuk. Ett rykte spreds.” Hennes händer stoppade pipan igen. ”Den nye regenten Harbin Daoine fångade upp det och utnyttjade det… Trots att mitt arbete lett till att upprorsmakare i de fattigaste områdena börjat ändra inställning om kungen tvingade han mig i exil och… här är jag. På fastlandet. I Svitjod. Mitt nya land. I Gudhjem. På Skrattande Tomten.” Hon suckade. Skådade oroande djupt i ävísglaset.
”Jag antar att det kunde vara värre…”
Sláin såg upp. ”Antagligen. Men vem är du då? Varför anlände du till Skrattande Tomten den här tiden på dygnet? Det gör bara suputer som jag eller fittsökare som han Nils, eller sådana som vill slippa bråk så långt det bara är möjligt i en stad som Gudhjem.”
”Nå. Då är det min tur då”, log Kalisha.