Här kännes hennes händer än, min kära,
där blek Du smeker hals i hettseans
och inget mer av kval jag borde bära
för vi förför varann i svettromans.

Rött rullar läppars skorr i torrhetstjära
där tiden anats endast på distans,
nu nalkas natt, nu bärs artärer nära,
nu binder blodet samman kroppars krans.

Och händer höjs till nattetungans pendel
med skorrets torra bett till tunga sving
av efterklang i kärartären kysst.

Nu trår din törst min minnesbårslavendel
där vätskan växer värkt ur rosors ring,
nu doftar dom, nu blommar kärlek tyst.