Jag ville villas vild vid Villa Villerkulla
i rövarrucklets röda rum av sagor
och måla meterns håltapeter fulla
där färger fallit ner i flydda flagor.
Men grå går gården som om färg berättat
och timret glimmar tomt i guldets kista
och luftballongens lustgasol har lättat
mot morgonmolnen att förglömd förbrista.

Jag vägrar vägas ner av verkligheten
vid vägarnas växtlösa vidd förvuxen
men sväljer hela heden med förtreten
och rider blott mot natt Skuggfaxefuxen,
men Ingen är mitt namn häribland tingen
och endast skinnets sting mitt inre skingrar -
på spiselkransen speglar härskarringen
stoffstoftets makt, att fästas i dess fingrar.

Osynlig synar jag den andra sidan,
i själva luften skälver världen ämnad
och för en stund förnimmer min förbidan
att sagovärlden är i sanning rämnad,
men krönens töckenberg får färg, konturer,
och kring mig slingrar stigens siluetter
i färdens sten av pärlebandsazurer
att blotta blicken över blågrässlätter.

Och ovan forna jordar tornar tornen
i solar som mot vaga vatten vetter,
ned blå cylinderhättor blåser hornen
de ordlösas förlösta vindsonetter,
och ord får form, intill min vandrarsida
sänds enter, troll, och brödraskapskamrater,
på vägen mot det vita vissningsvida
vi famlar fram emot vår Alma mater.

Längs leden kedjad av min milda moder
beträder jag de trolska hedlandskapen
och vilar slängd vid hennes vilda floder
att helas gömd omkring helvetesgapen,
och utur djupet ljusnar mörkrets maror
att rusfullt kallna i kalabaliken -
i svall av färg pulveriseras faror
ur innanskimrets sköra sinnanriken.

Vi vandrar utan slut mot Plutus sjöar
där vikens väckta rikedomspirater
skall skeppa själ mot skenskattkammaröar
emellan skärens stensirenskrabater,
där väntar sund med undersköna alfer,
där vidgas visdomsriket Valinor
där grönskar önskans ö och grå Gandalfer
går verkligt kring västvärldens vita vår.