Av svek var nattens rosrabatt så sval än,
jag såg på festens gäster på distans,
och framför glastamburen trampar balen
i eufori och drömfri drönardans,
min sång var fånge i bankettsalonger,
en ingen intill tingeltangeltangon
på gången lång bland slipsar och saronger
då blek för mina blåa blickar sprang hon.

Inglasad frasade en nippertippa
min blöta blick, nu fick hon ej undslippa,
jag log och tog min chans på mansmanér
i spelat skick, min blick var kall och fast,
och blyg sin övertygningskavaljer
fastsugande men ljugande och trugandes -
chivalriskt bugandes
betog ett kjolstyg först i smyg, sen hast
och över drömska drag drog något underligt
som under svallen låg vidunderligt.

Förtrollad och bedragen och betagen
jag andades de andra anletsdragen,
och hennes heta myrtenbärsparfym
nedsatte natten i ett kusligt rus,
ur sans av transparans och ögons plym
den fasta blicken utav fjäsk och krus
blev nätters svett och svaga nerver krampandes
vid klockan tolv på dockors golv framtrampandes.

Men natten blev allt mer kulörlöst kulen,
publiken bleka lik i vestibulen,
musikens språk blev myteri och bråk,
harmonietoner kroniskt sura,
som ur det burna durmysteriets stråk
vemodiskt stod i blodrytmers cesura.
Till tysthet blev vår våta levnadstango
en rakbladsvals, och sen en grym fandango
där kransbekrönt det sköra skönhetsskelettet
förunderligt sågs blotta underbettet.

Ej hade alls nånting av sting i halsen
framströmmat liksom denna bröllopsvalsen,
var vaket steg blev till i villig vift
mot nattens grift.
Och mot den satta, matta, slipskravatten
satt rödgat hav av blåögtblottat gift
och stum uppträngde trumtrumpetartratten
som längesedan redan helt avstannat
men aldrig förr har älskat så förbannat.

Tills döden skiljer åt är hallucoriskt prat,
den kärlek som de talar om förbryts av hat,
den kärleken är trodd och trotsigt obstinat,
den kärleken, emellan man och kvinna,
om driften din är giftig livskamrat
till döden, har du evigt allt att vinna.