Av naturen kommer alla våra energier, att våra ansikten förnyas blir mjuka och stela - vecklas ut till statyetter med inre tankar. Naturligt och sceniskt för konsten. Tillblivelser genom förklädnader till stenens eruptiva karaktär, sandgruset. Roller i ekorrhjulet. Återkomsterna varieras i diverse skilda mönster i landet som porlar av lycka och ängslan. Flöjten som har tonerna, mer än ord, fundament, och allt däremellan som flyter ovanpå våra skrifter, här i vårt bröst som bankar och slår regelbundet och i krumbukter.
Mannen som gick runt ett träd i en park vill alltid ha dramatik - det måste hända något som ett olidligt lidande - en skåra i barken, rensa bort surheten, en klocka som inte ringer in utan ut. Men det grå, allt töcken i luften som lägger sig som ett täcke på våra fönsterbräden. Sällan att han skulle vilja avslöja sin böjelse att vara hämndlysten. Så fort någon hade gjort honom en fluga förnär blev han vansinnigt arg. Så kikar en ekorre fram ur björken. Den burriga svansen som skjuter fram mellan lövsprickorna. Då genast började gråsparven sjunga sina sånger av att ha en ung kropp som kan kvittra lyckligt över sin tillvaro. Men om sparven inte kände lite komplex över att vara så liten. Så mycket mindre än andra. Ett ansikte
syns i ett fönster. Det vittnar om nyputsade fönster, men ändå ogenomskinliga, eftersom det passar henne att stänga dörren. Rakt. Den som vill skydda sig för grymhet gör sina fönster ogenomskinliga.