Vad utmärker en kvalitativ dikt?
Dikten frigör sig från både tradition och vardag genom att inträda i två världar i en sorts "tvåfald". Dualismen med de motsatta världarna går samman till en enhet, där den hermeneutiska situationen blir signifikativ för metafysiken, att lyckas skapa en esoterisk sfär i ett bildskapande sken. Det funktionella med skenet är att belysa och fixera tingen för att deras förhärskande egenskaper ska visa sig i ord som talar utöver sina gränser. Semiotiska teckenstrukturer, likt hieroglyfer. I en hermeneutik med en dialektisk cirkel återkommer berättelsens delar till ett känt ursprung och främmandegöring genom möte med det oändliga.

En dikt visar prov på förståelse. Först utvecklas förståelsen genom att man ser, inser och beskriver. Sedan inträder det förstådda i relation till en väsensidé i samklang med estetiska ideal som alltid besvärjs ur en dialektisk gång mellan förfluten tid, nutid och framtid. Intentionen blir då att omsätta erfarenheter i tid och rum till tidlöshet och oändlighet, att dikt är någonting helt annat än liv, det vill säga konstruktion och diverse gåtfulla konstitutioner av indirekta mimetiska speglingar som färgas av en sublim idé. I modern tidsanda är dess prägling en annan än romantisk svävande idealism, då den moderna poeten vägleds av skrivtekniker i frigörande syfte att av det gamla lyckas restaurera det och bygga upp på nytt. Men hur är det med historiciteten, är den närvarande i den nutida dikten? Mer eller mindre omedvetet styrs vi av urtida, tidlösa konventioner, som utvecklas av människor och samhälle. Vi gör det till vårt eget autonoma sätt.

Heidegger i "På väg mot språket" (1959, 2012) har tagit upp det här dialektiska förhållande till det förflutna för att skapa mot det kommande, som har två vägar. En poetisk väg är idealismens enhetsskapande bilder, en annan modern strömning är att nyttja skillnader, att gapet mellan ord och ting består, liksom liv och konst också är två olika saker, livet är erfarenhet, konst är fenomen och lyrikspråk är fragment. Närvaro ger tinget ett ansikte, en persona med karaktär.

”Förgånget” är avverkade upplevelser, traditioner och ideal som inte längre närvarar på samma påtagliga och traditionsenliga sätt. Minnen från förfluten tid bär spår av det diachrona som en sorts grund för det modernas väckelsetema hos rapsoden. Hans förvandlingar i hans synchrona narratologi som något som är och råder i en sorts samtida mönster, ”det rådandes samling” av utsagor, skriver Heidegger: ”det som ni nyss sa, råder som det som ger rådande” (Heidegger 1959, 2012:149).