Det är alltid någon eller något som står i vägen för det briljanta vi vill utföra. Det är alltid någon eller något som står där och säger stopp.

Du vaknar en morgon med ett jubel i bröstet, med en insikt. Du har ju allt därinne, det är en diamant. Det är en gudomlig insikt. Det är fullständigt briljant. Nu händer det! Nu kommer de förstå vilket misstag det var att bara gå förbi. Den där killen liksom, jag trodde inte att han hade något att komma med. Men det här... det är fan.. briljant. Nu spricker du av längtan av att släppa ut det, få det att jobba, förgylla mänskligheten.

Men nej.

Låt oss säga att det börjar och slutar på nätet. Nu för tiden är det nästan alltid på nätet det börjar och slutar.

Det står någon eller något i vägen. Någon eller något surt, elakt, giftigt. Som säger nej. Sen kommer en till. Och en till. Och en till. Stopp och belägg. Kryp tillbaka dit du kom ifrån. Var fick du luft ifrån, liksom.

Och du står där med ditt briljanta. Det du skulle utföra. Det som skulle bli så bra för mänskligheten. Och det krymper till något futtigt. Det krymper till skit. Och någon eller något bara står där och flinar. På sitt sura, elaka, giftiga sätt. Vad var det vi sa. Den där killen har inget att komma med. Kolla på det där... han trodde det var briljant... 

Du ville ge det till människorna, som en vacker och osjälvisk gåva. Men nu är du kväst, stukad. Går där och tittar ner i backen och vill inte ge något till någon mer.

Från och med nu är det du som ska stå i vägen. Kom bara med ditt briljanta så ska jag göra skit av det!