Brännbart material,
kolet försvinner uti glömskans snår.
Det är bara stenar man minns.

Om det expressiva uttrycker känslor,
appellerar naturalismen till förnuftet,
och symbolen ställföreträder det fantasifulla.

Det finns en lära om att jag är en antik poet.
Förra seklet bars jag iväg och lämnade versen.
Om ett träd har löv som ljumheten tar lätt i
är det en känsloprojektion.
Ingen ren, men sann.

Koltrastarna är av ett grönt tyg, hoppas det håller i sig.

>>Var är utslussningen?>>
>>Du menar minnena för scenen? Handen, pennan.
En ljum vindpust och lite tanke.>>
>>Och med en varböld?>>
>>Givetvis, annars blir det inte äkta.>>
>>I mjuka övergångar som bolster. Skört...>>

>>Om man väl ska dikta i bilder. Järnsplint som en kil till skomakarrealismen, eftersom det imaginära och konstellationer är viktigare än realism. Så passivt, livlöst...>>

>>Kan bli levande, begrepp från vardagen kan förvandlas till något andligt.>>

>>Järnsplinten får lyster.>>


En järnsplint, vad är det?
Osynligt, man kan göra den synlig.

Stoffet är av järn och används till språng.
Rytm att på osynlig väg foga ihop nåt.

>>Skulle det inte kunna vara en splinta i ett sår?
Som med för järnbrist?>>

>>För tio år sedan, ja.>>