Ibland tror jag att jag har tre ögon, det tredje ögat är osynligt.
Vad ser jag, när jag ser dig?
Jag skulle vilja se alla människor gå framåt igen, må bra igen.
Skulle vilja se oss vara två, och så tänker jag på dikten,
om det var en upplevelse jag skrev i stegen jag tar på poetens färd.

Det var någon därute i en stad, någon som var arg på låtsas.
Knut B. är en utskeppningsplats till nåt hemskt.
Vem är denne Knut? Med keps och en tatuering på armen.

Jag är så van vid en annan tvåsamhet, jag och texten.
Flundran skulle genast undra vilka böcker jag läser.
I går kväll vände och vred bladet i Carl Fehrmanns
"Diktaren och de skapande ögonblicken".

Det är tillfället som avgör utfallet och människorna.

Diktonius: "Vi vill döda de känslolösas skri" - tror jag på att det finns känslolösa, annat än när vi måste fatta professionella beslut och inte tänka med hjärtat,
den röda pulsen ställer till förtret. Ett skri är uttryck för en instängd känsla som inte har någon ventil - det herakleitiska fragmentet tar fasta på känslan då och då, och skapar både grundbilder som att förstå och göra tydligt, sedan specifika bilder - att det ruskar bland lövsångerna.
Nån kan väl hålla en om ryggen och säger "såja, såja".

"vi vill föda med att döda" - motsatserna röjer nödvändigheternas lag, vinter innebär att sommaren kommer, här är hon nu, die Sonne, der Mond.

Men i fred behöver krig inte vara synligt utan finns där bakom träden i det egna landet , i de andra länderna.

D ä r b a k o m t r ä d e t g ö r s e t t l j u d.
D i k t är ljud, inte så mycket göra.

"vi vill engång se solfläckar dansa".
Järnsplinten sa nåt om migrän.
För personligt, kanske.

Järnsplinten gav ett blodbad i staden (nästan historiskt).