Jag kan inte längre le,
det tycks inte längre lyckas,
min mun är en kabaré
där födsloryck vill förtryckas,
min min är en svinmimik
som skaldar och skådespelar
och varje argsvek förfelar
min kallnande kalabalik.

Mitt leende levs på låtsats
i målmåeriets måttsats
för varje kulör för varm
har återförbarmat krossats
av hennes förkarmade charm,
vad trodde du, dumbom, vinna
av att älska en älskad kvinna?
Du förtjänar en svart ragata
att älska apart men hata,
du är ett missfärgat monster
för kvinnans kulörta konster.