Mormor var ute i tallskogen. Det var en fin vårdag så det var inte för att plocka bär hon var där. Bara för att njuta och vara och fylla lungorna med den friska luften. Som hon låg där och blundade kände hon en närvaro bredvid sig. Där låg en figur klädd i helt i näver. -Hej du, sa mormor. Har du legat här länge?
- Ent 1 stund, sa varelsen som hette Ener i Alvrike. Namnet visade att han var släkt både med enerna och alverna. Jag ligger och lyssnar till alla ljud från insekter, fåglar och träd. Det är underbart att höra helhetens harmoni. Allt hänger samman och det är också vår uppgift att vara med och balansera tillvaron. Människorna har mycket att lära. Träden känner redan helheten. De känner att årstiderna är närvarande i varandra. På så sätt är de väldigt duktiga på att balansera och skapa harmoni.
Nu hördes ett mullrande ljud och några varelser bildade en ring en bit bort.
-Det är skogsrådet, sa Ener. Jag brukar komma hit och lyssna så ofta jag kan.
Skogsrådet bestod av många träddevor, so kallades ener. Det var urgamla varelser som kunde ses både som träd och rörliga stora, knotiga varelser. De var mycket kloka och hade en djup medkänsla med skogen. Ja, de kunde också känna medkänsla med människosläktet.
Mormor kände på sin Mala, bönehalsbandet, som hon fått i gåva. Den var gjord av Rudrakshafrön från ett heligt träd som växte i Himalaya. Namnet betydde Shivas tårar och var en symbol för Shivas medkänsla med mänskligheten. Så fint att hon fått reda på det nu. Malan hade hon fått för flera år sedan.
Den största och som det såg ut äldsta av enerna började prata och det knakade och ven som av hård vind genom trädkronorna. -Idag har vi många beslut att ta, sa han. Vi börjar med den krångligaste uppgiften. Det är själva skogens ande som ber oss skapa något liknande kyrkklockorna som hörs från byn vid högtider och helg. Det ska inte finnas vigd och ovigd jord längre. Inte heller ska människornas kyrkor vara heligare eller bättre på nåt sätt än skogens katedral. Har någon ett förslag?
Mormor och Ener tittade på varandra där de låg gömda i mossan bland lingonriset. Ener tog mod till sig och ställde sig upp och sa:
-Jag tror jag ligger bredvid lösningen. Titta ner här i mossan.
Och alla ener böjde sig mödosamt och knirrande ner för att se vad han menade.
Och det de såg var hundratals små skära och vita klockor. Lingonblommor. När blommorna såg att enerna tittade på dem började de spela en underbart klingande melodi. Och som på beställning började kyrkklockorna ringa. Det ena ljudet mäktigt och vördnadsbjudande och det andra sprött och överjordiskt vackert.
Gammelener sa: -Bra Ener i Alvrike. Du har löst problemet och gjort det till en Helande Händelse.
Och mormor och Ener i Alvrike låg länge på den mjuka mossan och lyssnade till lingonblommans silverklang. Det låter som en saga, sa mormor och de båda smälte in i alltet där sagovärlden finns och Sagofolket bor.