livet känns osammanhängande ändå fastlimmat på något sätt
att vara fast men utspridd
som kroppsdelar i ett hav av kvicksand
du dras
nedåt
med hjälar, för att du lever
du ser ingenting fast du ser
du känner inget men du känner havet
öronbedövande
och du borde vara död
men du lever