Det finns något inom mig
som växer utan att synas.
Det har ingen början
och där det borde sluta
finns en fortsättning som
får mig att vända tillbaka.

När så sker behöver jag
inte fråga mig varför.
Mörkret har inga skuggor.
Ljuset bländar blixtarna.
När jag återvänder
sker det med smärta.

Smärtan har en mittpunkt,
och den avtar ju längre bort
från medio jag söker mig.
Därför pejlar jag mot djupet
eller svävar i känslors höjd.
Men jag når aldrig målet.

Det som finns inom mig
når bortom tidens gräns.
Det spinner på livets väv,
lika aningslöst som när
mörker eller ljus bryter
fram ur smärtfyllt hölje.