Många mil igenom skogen
spände spindelspårens snår
vita där insekter drog en
släcktesslöja över vår
syn som större strövmän strövat
letandes Lothlorien lyckt,
där de rödas lumska lövat
genvägsstigen fotavtryckt.

Långa mil att genom spindlar
åter vända gränden grön
sökte jag den krök som svindlar
kring i intingskrypta krön,
klängandes i sträng som klibbar
sprött där fjärilsfällda dött
endast bitna öronsnibbar
lös i mörkermarker rött.

Och upphängd till klängigt klätter
bar mig garnets barn så skör
att beskåda härskarätter
ovanför där drängar dör,
nedanför i fjärilsvingar
kallade kulören kall
men jag bärs dit lärdom stingar
för mitt eget feghetsfall.

Längs en skogsäng stängd Lothlorisk
vräktes jag ned vilans vrå
med en mörk madam Mordorisk
strömmande i strävnads strå,
fälld till fältets blinda blomster
susande i sömnens säv
hördes höga honemonster
vandrandes vid viddens väv.