Ta min hand, dess band bedarrar
snart i marans mörkerbädd,
nu går bår som spårlös knarrar
mot en botnadsgrop beredd,
detta var då allt om vakan,
allt jag aldrig önskat se
och jag förs i blind försakan
från allt gräset grönskat ge.

Smek mitt hår, dess dress hos hjässan
som en tanke aldrig fann,
blek den bild där lekprinsessan
i sammelsurium sammanrann,
rann från andra fantasier
till en vrå om tvåsamhet
på min vind som mansmanier
schizoida sönderslet.

Blöd min blick, dess gråa linser
längtar så till något rött,
låt mig se de gåtprovinser
som en gråt har återfött,
längs mitt liv gick stengrå stirrstarr
ur en blick av drickeländen
och nu vill ett vilset virrvarr
blixtra blankt i bländaränden.

Mät min tid, min stund är kommen,
nu går bår mot okänd ort,
nu går brodern bortom som en
ingen som har intet gjort,
låt min levnad levitera
där jag klamrade mig fast
mer och mer, men desto mera
blev mitt liv en livlös last.