(Ibland känner jag mig

som en tonåring, helt galet, vansinnigt

allvarligt talat)

Men du,

locka mig inte så där

med dina ord

och rösten

som får mig att falla

för det gör så ont

efteråt

då jag inte längre vet

om du tar emot mig

eller ej

(det var annat förr

ty då var ju kärleken både blind

och döv)

och du, lova inte mer 

än du kan hålla

bara för att blidka,

förföriskt fresta

eller just bara för att du kan

för du vet ju själv

att man aldrig glömmer

det som sagts

särskilt i stundens hetta

då kropp och själ

så blottade

och mottagliga är

(hud mot hud, skönt nakna

där uti din stora säng...)

I ärlighetens namn

föredrar jag 

total tystnad ifrån dig

det är enklast så,

eller kanske inte

eller jo, faktiskt

du måste låta mig vara

för du är inte bra

för mig

säger de som säger

sig veta 

och kanske har de rätt

vem vet?

(fast de känner inte dig

såsom jag gör, inte alls)

Du gör mig galen,

ja, usch jag är helt galen i DIG

och det vet du

tyvärr...

så NU måste du finna dig

någon annan "stackare"

att leka med

(jag har redan ångrat mina ord

men det kommer du

aldrig att få veta)

NEJ!

Bye...

Punkt slut.

(Men gode gud, titta inte så där på mig

med de ögonen...)