Känner tröttheten lätta
Beslut tagna
Luften känns ren
Lämnar aldrig min allé

Föddes med en styrka
Jag inte vet vart styrkan frodas
Jag faller
Men ställer mig alltid
Jag blöder, gråter, förbannar
Men ingen ställer mig upp
Jag växer ur granit
Med ödmjukhet mot livet

I takt med åldern
Mot vad jag trodde
Blir ensamheten större
Då synen på ömsesidighet
Blir betydligt viktigare

Jag styr ej styrkan
När den fyller mig
Då jag mest behöver den
Fler har försökt att fålla mig
Ingen har lyckats
Jag går över dom fält
Som mitt hjärta kräver