Pojken är ute och går i sin nyårsnatt igen.

Den iskalla luften som han drar ner i lungorna, kinderna och näsan röda. Kängorna krasar mot skaren. Han går vid vägkanten utan reflex. Hoppas slippa bilarna; lyktorna som vill avslöja honom, lyfta fram honom och hans ensamhet i rampljuset.

Han kom aldrig ur den här natten, den här tystnaden blev en del av honom.

Tystnaden innan fyrverkerierna, som kommer att lysa upp också den här platsen. Långt bort från skrålet, från värmen och gemenskapen i hus och lägenheter. Eller bort från andra tystnader, själv eller med andra, som avtäcker samma svarta hål som hans.

Han har gått och sprungit här så många gånger men vägen är främmande i natt. Den beckmörka skogen tar vid där lyktstolparnas ljus inte längre räcker. Stumheten blir så tydlig i natt, likgiltigheten så monumental. Allt utanför lyktstolparnas sken är svarta avgrunder som kan sluka honom. Kan, inte vill. För det gör ingen skillnad om han finns eller försvinner.

När vuxenlivets mörka tider kommer ska han tänka att han sjönk så djupt ner i den här natten att han aldrig kom upp igen. Kanske vände han till slut om, när det meningslösa i företaget blev för uppenbart. Vände och gick sakta hem. Kanske låste han till och med upp en dörr och gick in i radhusvärmen.

Men han ska tänka att det ändå är för sent. Han har förlorat sig i natten. Den finns i honom och han slungas tillbaka dit med jämna mellanrum. Han går och går på den där förbannade vägen. Han går ut år efter år och klockan närmar sig tolvslaget men når aldrig dit.

I ljusare stunder ska han minnas något annat. Hur han stannar upp på en mörk väg och låter ensamheten svepa in honom i sin mantel. Hur han känner sig alldeles trygg i sitt eget sällskap. Och hur han för första gången på mycket länge, kanske första gången någonsin, verkligen hör sig själv.