Och jag ångrar alla gånger jag
var vacker, fri och levande som
du inte såg mig.

Jag älskade uppmärksamheten
och hur kallt oåtkomlig jag var.
Hur dom andra händerna över
min kropp inte kunde få mig att
skälva som dina.

Älskade hur deras blickar klädde
av mig men hur jag aldrig kände
mig naken med dom.

Jag ville fånga mig själv på film
för att visa dig hur lycklig jag var,
att jag visst var vacker. Och
egen.

Jag ville visa dig hur självständig
och oberoende jag var utan dig.
När jag befann mig på dansgolvets
mittpunkt med musiken dunkandes
i mina öron och levde som att ingenting
spelade någon roll längre.

Och när du sen såg det skulle du inse
hur mycket jag var tvungen att
vara din.

Du skulle inse att det inte fanns
någon lika enastående som mig.
Att jag var din andra halva, precis
som jag hade insett för längesen.

Din förklaring som löd att vi var
för mycket kaos och att i kaos kan
inget överleva.
Min ständiga oro över hur det skulle
bli nu när jag var ensam och kaoset
ännu inte hade lämnat min själ.

När allt i mig kändes som du,
när inget fick vara mitt längre utan
att ha varit ditt först.
När jag inte längre levde utan att
känna musiken, uppmärksamheten
och alkoholen pulsera i varenda ådra
i min kropp.

När jag tillslut levde som jag önskat,
festade som en kung och hade allas
blickar på mig men ändå vaknade
morgonen efter och ångrade allt.

Bara för att du inte hade sett hur självständigt
jävla vacker jag var.