På den tiden matade du mig med
pulvermjölk och smutsigt vatten
ingen vila i dina armar
ingen omfamning i din barm

den var gjord av vind och damm

en svettig dag i juli vill jag minnas
på en svettig sjukhussäng
ett järnskelett utan madrass
som man fick med på köpet
det som tagit emot i varje fall
och ärrade våra kroppar
där och hur som kroppen landat

Ibland när jag vaknar död
snuddar järnskelettet vid
och väcker mig

Ibland när jag vaknar halvdöd
Snuddar järnskelettet vid
och bränner mig

och bilden av dig blir allt mer suddig
med tiden
och bilden av dig blir allt mer nonsens
med tiden

varje ord vi yppat till eller inte yppat
till varandra blir ett obegripligt pladder
nonsens i varje andetag
och i varje meningslös textrad
som jag tillägnar dig
och din pulvermjölk