Förlåt mig nu, min kära vän,
mitt draperi är rivet,
begråt hur forsen forsar än
så rött och överdrivet.
Förgås mig du, libidolust
som ledde oss ur livet,
men kanske, bakom karets kust
ett annat stråt står skrivet.

Förlåt itu, min rosradsfar,
som lade växt att vada
i forsars röda nödbadkar
som fylldes av de glada.
Din kärva kärleksfara skar
en vittrad, splittrad skärva
som skänktes mig att ärva.

Så låt mig nu se eget fel
i denna hjässans reglar.
Den är trots allt en delad del
mitt eget ego speglar.
Men kanske, i en annan skrift
upplåsta ödens överdrift
föröver forsar seglar.
Till allt av er beskrivet,
ni många män av livet.