Gräsets fylliga färg tonar långsamt bort. Så långsamt och gradvis att man inte lägger märke till det innan det vissnat totalt.

fåglarnas sång i bakgrunden lägger vi inte märke till innan det slutat.

Det sägs att vi inte inser vad vi har innan vi förlorar det.

Jag säger Bullshit. Vi vet vad vi har. Vi kan till och med lära oss att leva utan det. Men sanningen är att vi inte vill, oavsett hur mycket vi kämpar för att stå emot.

Vi vet vad vi har. Men det är inte förrän det är borta som vi inser att vardagen blir tråkigare utan det. Inget grönt gräs där daggdropparna hänger vid gryningen, vilket lyser upp färgen till en ny nivå. Inga fåglar som sjunger och flyger lika högt upp som vi vill nå.

Vi lever i en förnekelse. Den förnekelsen kallas kärlek.