När jag sitter där i schaktet
med ett lårben i handen
dyker Frågan upp igen
och något som känns större
än summan av sina delar
sveper över gravplatsen.

”Om man rör sig går tiden långsammare”
var det någon som sade.
Men om man har sovit en drömlös sömn
i femtusen år
ostörd av vindens gång över namnlösa gravar
tycker man då att tiden har gått fort?

Det ligger någon här
i utsträckt ryggläge
framför mina fötter
konturerna av en levnad.
Jag räknar ryggkotorna
så fina i anatomiskt läge.

Du vars namn jag inte känner
och vara blick jag aldrig kommer att få möta -
dina fötter är så välbevarade.
Fanns det någon som älskade ljudet av dina steg
och som sörjde tystnaden efter dem?

När jag böjer mig fram för att höra ditt svar
vet jag att tiden inte finns.