När jag kom åter till hotellet efter promenaden till kyrkogården mötte mig  en skrämmande syn. Vid trappan på hotellets bakgård, dit min nyckel gick, låg vaktmästare Fink död med en kniv i bröstet, uppenbarligen mördad. Det såg ut att vara en kökskniv att döma av skaftet, så gott jag kunde se i ytterbelysningens sken. Kniven satt instucken i höjd med hjärtat och ögonen bakom de stålbågade stirrade brustet och blint.

Jag trodde inte mina ögon. Den vänlige och tafatte lille mannen hade ju serverat mig kaffe och gett mig rena handdukar i morse. Vad skulle jag göra? Ringa polisen, förstås. 

Jag gick in för att hämta min mobiltelefon, som låg kvar på rummet. I den långa korridoren mötte jag kvinnan som lett mot mig vid kyrkogårdsmuren. Hon log lika vänligt som förut, i blont hårsvall och vit klänning. Som en sommarvind i novembermörkret, tänkte jag. Ellen, eller om hon hette Ellinor, bjöd in mig på ett glas vin den lägenhet hon delade med Anna och två yngre män. Jag kunde inte säga nej. Vi traskade genom branddörrarna till den andra änden av korridoren. 

Köket i lägenheten var enormt. Golvet var himmelsblått. Kvinnan och de två männen, Sture och Petter, var väldigt trevliga. Vi pratade om fågelskådning, drack vin och skrattade, och snart hade jag märkligt nog glömt bort både Fink och väninnan som aldrig dök upp.