Nästa dag var en torsdag. Jag vaknade med en dundrande huvudvärk efter vinet kvällen före. Elsa, eller om hon hette Ellinor, hade fyllt på våra glas hela tiden i takt med att Petter och Sture hade börjat härma fågelläten. Sture som var kunnig i portugisiska hade skämtat om att den ställföreträdande vaktmästaren hette Pardal i efternamn. Pardal kom från Brasilien och hans namn betydde Sparv, förklarade Sture.

Huvudvärken kändes inte som vanlig baksmälla, mer som om jag fått ett brutalt slag i bakhuvudet. Kanske en hjärnskakning? Egentligen skulle jag velat dra täcket över huvudet och somna om, men det var ju idag jag skulle hålla föredrag. Jag hällde i mig en rejäl dos Treo och hoppades värken skulle släppa efterhand.

Anna knackade på min dörr och vi gjorde sällskap på bussen till konferenslokalen i södra delen av staden. Eftersom jag hade känt Anna i många år visste jag att hon inte var pratsam om morgnarna, så när hon satte på sig hörlurarna och stack näsan i fågelboken gjorde jag ingen ansats att fråga ut henne om gårdagskvällen. Resten av gänget från den jättelika lägenheten såg jag inte till. Varken Petter, Sture eller Elsie. Eller vad den blonda kvinnan nu hette. Kanske hade de ännu värre baksmälla än jag?