Jag hör sjöfågeln ropa om kvällen
och tänker att därute finns du nu
under den stora rymden
i den väldiga massa som omger kobbar och skär.

Träden rasslar i kvällsbrisen
som får havet att vända sig i sömnen och mumla.

Långsamt
från ingenstans
tonar ett minne fram.

En grav vid en strandkant
ett eldsken
en sorg.

Hur sade ni farväl?
Visste ni att människan är av samma stoff som stjärnor
och kan byta skepnad för varje steg?
Herrar inte bara över viken och stranden
utan över hela klotet
och havet som det simmar i.

När ni tittade upp mot de kalla eldarna
som fortfarande brinner
så långt bort
visste ni nog
att allting kommer åter, förvandlas
i stillheten fann ni att allting börjar där:

Sover ni gott därute?
Sover ni, alla ofödda i havet?