Du tog mig till dig och var mjukare än
mamma brukade vara när jag satte
det sötaste sockret i halsen som barn.
Jag tröstade också bra, brukade du säga.

Jag var urholkad och dränerad på allt som de
andra barnen idisslade med trygghet och värme.
På den tiden visste man inte bättre, fick jag höra.
Du fick se min håla där blindljus var målat på väggarna.

Nu är du försvunnen som pappa brukade vara
när jag saknade honom och skröt som mest.
Jag kämpade trots att jag var tunn som vatten.
Jag var alltid genomskinlig som barn.

\"Det är du fortfarande\", brukade du säga,
inte med ord men med kärlek.