1. Det är med vildhet jag väljer mina ord
mina ord av det blod som pumpar.
Jag beskådar mänskligheten
denna främmande form.

2. Låt mig kungöra inför er mitt herrskap
det är av största aversion
min blick vänder sig bort
bort från detta vidunder; mänskligheten.

3. Således kan jag ej slita mig loss
befria mig från den oböjliga kärlek
kärlek som från gudomlig barm
jag råkas av i mötet med människor.

4. Äro ej detta ett iögonfallande dilemma
lika åldrande som primaterna själva
en hatkärlek; ty av Evas barm är vi komna
komna ur den leriga dyn en gång.

5. Mänsklighetens groteskhet och vidrighet,
mänsklighetens ofelbara skönhet och godhet,
tvi hur jag förkunnar självföraktets sinne
ett sinne som ej låter sina klor besinna sig.

6. Jag beskådar mig i spegeln; mitt kön, min kropp,
detta kött äro ogudfruktigt.
Ogudfruktigt och döende, oföränderligt banalt.
Att vara människa är att underkasta sig döden.

7. Hur skall jag någonsin kunna avsky,
avsky något lika omätligt
som människans bristande empati
under patriarkatets skugga; och maktens portar?

8. Hur skall jag någonsin kunna älska,
älska en annan människa lika besinningslöst
som mitt hjärta älskar den godhet
hos de människor vilka trotsar ondskan?

9. Världen är full av så mycket ondska,
en ondska utan ansikte; en maktens rekryt.
Om detta äro den väg mänskligheten vill vandra
låt då min kungörelse smädas i dyn.

10. Smädas med samma kraft och övertygelse,
som hos de vilka fann sin sanning
i att förödmjuka mig i mina barndoms dagar,
med hån och slag; i kamp att rota ut den annorlunda.

11. Låt min kungörelse stå fast
i tiden brinna likt ett levande ljus på fönsterblecket,
tills den dag mitt ljus skall brinna ut,
och rasande kasta sina flammor över alltet.

12. Låt min kungörelse brinna,
i varje hörn av hjärtats kammare,
i varje hjärta som krossats under maktens tryck,
tills flammorna slår upp i högan sky.

13. Låt oss älska,
älska med en passion utav gudars tårar,
det mänskliga frö som fortfarande växer,
och som de endast kan slita från våra blodiga, livlösa händer.