“Rikta den inte mot mig!” skrek Hilda. Hennes röst ekade genom gräset, studsade mot trädens stammar och rullade tillbaka mot oss. Det var en varm sommarmorgon. I horisonten reste sig solen bland trädens toppar och färgade min militärgröna klädsel brun som kanel.
Pang, lät det bakom mig. Hilda hade avfyrat sitt skott. Någonstans långt borta hördes ljudet av träd som sprack och fågelvingar som febrilt flaxade i panik. Jag höjde mitt vapen och kisade mot solens strålar som smekte metallen. Pang. Kulan försvann där himmel och skog tycktes mötas och fick ännu en skock fåglar att svepa förbi upp bland molnen. Deras kvitter blandades ihop till ett enda stort skrik när de en och en separerades från sin flock. Några modiga vände och flög tillbaka nedåt, valde hellre sitt hem än ett liv på flykt. Tanken fick mitt hjärta att bulta, gjorde mig arg. Jag ville bara skjuta mer, se kulan förstöra alla hinder i dess väg, men ändå sänkte jag min arm.
“Vad håller du på med,” frågade Hilda. “Ska du inte skjuta mer?”.
Hon tittade på mig med sina stora gröna ögon, tycktes läsa mig rad för rad. Kapitel efter kapitel. Jag kände mig som en öppen bok där jag stod på ängen och försökte fokusera på min andning. Jag visste ju varför jag hade gått med i lottorna, men ändå kändes det så fel ibland. Vad för nytta gjorde jag egentligen? Var det verkligen min hämnd? Plötsligt kände jag mig som fåglarna på flykt, ville glömma allt. Allt. Jag höjde min arm igen, tittade tomt ut i luften och sköt- blint. Ett skrik hördes i skogsbrynet. En liten flicka sjönk på knä, såg sitt liv glida förbi i blodet från hennes bröst. Min syn blev suddig. Mina kinder våta. Vapnet i min hand gled ur mitt grepp och ned på marken. En vit klänning, röd av blod. Hennes händer öppnades framför henne. Ur dem kröp en skadskjuten fågel. En liten varelse som klängde kvar vid det sista som fanns kvar av livet. När själen till sist lämnade kroppen flög flickan med. Tillsammans dansade dem upp bland molnen, uppslukades av solens ljus. Övergivna av naturen, förlorade i mörkret. Tröstandes av värmen från sina kroppar, hand i hand. Resandes längs okända vägar, oupplysta av osäkerhet. De var invånare av en bortglömd stad,
deras röster ekandes i gräset.