I den sömniga staden var gatans 

ledsnads tecken likt punkterna 

som omgav allt. Detaljerna så

tydliga som skor i lera. Lokalerna

besökta. Staden jag. 

Filmen spårat ur. 

livets innehåll.  Vänt. Buren genom 

tider redan beskrivna.  en lek

ett avstånd ifrån, i tystnad som

en aning. Tecknade ner det skedda som

journaler. Anade dess syfte.

flickan med den lyckliga barndomen. Hem. 

din hand hon måste fatta. 

Det gula rummets. självutnämnde otillräcklige. 

det är ur vår verklighet spåren av min storhet 

måste vaskas fram. Jesus. korset. 

Det är allvar nu och svart koncis är pennans 

tryck. Mitt offer. Priset högst frivilligt, Dess

stora summa så hög texternas försök att återge

så i efterhand sorgset berörande.  Det kändes inom 

mig. Även hos de andra.  

Hon hade kämpat min Julie. När jag betraktar 

henne. Omvälvande dubbelt. Vilken människa. 

Ibland när jag hör henne i de stunder när ångest 

släppt vill jag ruska, slå henne. Det är när skulden 

tagit över det där om hur älskad hon var då. 

Klart hon var. Är. 

Hon är ett vackert barn. Eller hur? Hennes 

kreativitet, skratt och rättspatos så högt att vore 

väl märkligt att inte bli reva. 

Julie tog liv på allvar. 

När Julie valde bort all trygghet 

[kärlek] ställde hon tre frågor om dem bägge. 

snart 20 år sedan. Oh älskade Julie. Mitt

älskade barn. Svaren vaggar i de vindar framtid 

viskar om i de tafatta försöken i texterna om 

livet. 

När hundarnas tassar hörs i natt låg övertygelsen 

i varje duns mot golvet. Anades i hoppets trådar 

 då ingen verklig Jesus var längs könets darr 

dess fukt.