Hans skrik låter inte aldrig aldrig 

mer hur värken var hur 

trött hur rädd 

aldrig mer och sorgens bokstav 

far över hav land ibland tar

fåglar vid den lyfter destilleras 

tror den ska 

avta avlägsnas förintas 

men nej. Krampaktigt tar den vid 

vrider kramar kammaren 

hon kan knappast tro att det är 

möjligt, fysiskt upplevd som 

påtaglig sedd ur observerande jaget

som osannolik statistiskt omöjlig

det starkaste

kryper ihop åter. Tänder ljus för allt 

att vara tacksam för. Men nej. 

Det starkaste 

gubbjävel. Ro hit medicinerna 

nu för i helvete. Kan inte vara sant 

Den stora sårbarheten, den kroppen 

skyddat genom år, längs hudens 

porer sträcker den sig töjer 

molnen blöder förblöder fötterna 

i livlös längtan är det över över 

är det början säg att det är över 

över snart. 

Förlåt mig herre mina knappa ord

för havet välter