Och ebb och flod,
jag drömde er
kring vakna axlar,
men runt trötta armar.

Du log som om jag var ung
när du band kransen kring min panna
och lät ett finger
vila där.

Jag grät som om du var mer
när jag höll stoft av blåklint i min hand
och lät vindarna
stjäla det.

Och du hoppades att jag alltid
skulle försvinna,
att jag aldrig skulle stanna,
att vi aldrig skulle tystna,
men att
du alltid skulle få finnas,
att jag aldrig skulle springa,
att vi aldrig skulle
le.

Och älv och sjö,
jag tänkte er
kring skarvade nerver,
men inuti bladverk.

Du vred dig i dy
under stenarna jag kastat
och hoppades att sly
skulle skära dig.

Ditt skrik fanns i berg,
inuti klipporna av gnejs,
och tyngden kring din hals
fick dig att bottna.

Du blev till kryp under min hud
och jag lät dig kräla
över mina läppar.

Medan jag vittrade sönder
i fukten du lämnat
under mina fötter.

Och bank eller bädd,
jag smekte er
när utrymmet bredvid
tog slut.

Mellan böljorna av stål
tror jag att det syntes
just hur mycket jag kämpat dig
blå, grön, svart, grå.

Andades in för djupt
och sänktes långsamt,
medan månljuset slukade mina
ögon.

Sparkade ut för hårt
och lyftes sakta,
medan kelpen kedjade fast mina
fingrar.

Du satt alldeles stilla
medan smulorna du kastat
krossades mellan mina tänder.

Och jag var tung när du såg mig –
fick fäste igen.
Men utan dina irisar
lättar jag.