Öppnade ögonen efter drömlös natt och stirrade upp i snedtaket. Katten reste sig upp och sträckte ut sig på min mage. Morgonen var här. Klev den branta trappan baklänges ner mot kaffepannan i köket. Jo, jag kokar mitt kaffe. För något gammalt minne tror jag. Mormor kokade sitt kaffe. Slår en blick ut genom köksfönstret, morgonsolen skiner mot mitt hus. Det ska bli en fin dag. Står och måttar upp kaffe i pannan. Det var något som inte stämde. Inte hade det legat någon i hammocken igår kväll innan jag la mig. Men något hade legat där nu. Visserligen hade jag bett Gud om sällskap och värme igår kväll men att han skulle svara så omedelbar med att lägga någon i min hammock var väl magstarkt. Till och med för mig. Jag kunde inte gå tillbaka och titta ut. Jag fortsatte med mitt kaffekokande och började steka mig några frukosägg. Katten fick sitt. Med kaffekopp och stektaäggmackor satte jag mig vid köksfönstret och tittade ut. Jo då, där låg en kvinna och sov såg det ut som.

En liten ryggsäck låg slängd på marken nedanför. Jag tuggade min smörgås och smuttade mitt kaffe och försökte hitta tre anledningar till att hon låg där. Vilket resulterade i följande. 1. Fest hos grannen(som bodde 500 meter ifrån mig) kvinnan blivit full och helt enkelt hamnat i min hammock. 2. Jag har av någon outgrundlig anledning mist förståndet och minnet och helt enkelt lagt henne där. (vart hade jag hittat henne) 3. Gud har ett finger med i spelet. När jag gått igenom de tre alternativen(som inte i ärlighetens namn var så övertygande) kom tanken. Lever hon. Jag förträngde det hela för en stund och satte på en skiva med Frank Zappa det tillsammans med att diska skulle nog få ordning på det hela. Jag kan ha sett fel. Det har hänt förut. Men då har jag varit fullproppad med någon substans av något slag. Några sådana substanser hade jag inte intagit nu på några år. När jag diskat den sista muggen vände jag mig om snabbt medan Frank sjöng Dont eat the yellow snow....och hon låg kvar. Men hade vänt på sig. Alltså levde hon

Det kan inte vara någon farlig människa tänkte jag för katten hade precis hoppat upp och lagt sig tillrätta i hammocken. Undrar hur länge hon legat där och om hon vill ha mjölk i kaffet. Att hon ev. skulle vilja ha socker uteslöt jag eftersom kvinnor i min närhet aldrig använder socker. Jag tänkte gå ut till henne lite stilla och erbjuda en kopp kaffe. Det var väl något man borde göra. Men det tog liksom lite emot. Det var fint att ha henne liggande där utan historia. Kanske jag borde steka ett ägg åt henne. Man vill ju inte verka snål. Och jag borde kanske byta musik. Det lilla jag sett av henne såg inte ut som det ville vakna till Frank Zappa. Hon såg lite ut som en som vill öppna sina ögon(som jag aldrig sett) till Ane Brun. Så fick det bli.

Solen sken fortfarande och det tycktes inte störa hennes sömn. Det kunde ju uppfattas som lite ofint att bara väcka så där helt abrupt. Så jag styrde och ställde lite inomhus. Hällde upp kaffet på termos. Lade smörgåsen på en tallrik med plastfolie över. Ställde det på en bricka. Smidde planer. Gick runt huset och ställde mig lite diskret och började hugga ved. Det borde väcka henne på ett fint sätt. Alla flickor bör väckas med omtanke och jag högg bara lätt med yxan i de minsta vedkubbarna. Och snart hördes det bekanta gnisslet från hammocken när någon gungade i den. Jag la ifrån mig yxan och gick runt huset. Jaså, det är dax att vakna nu sa jag. Frukosten har stått färdig på brickan en halvtimme nu. Jag ska hämta den åt dig. Du använder inte socker va. Hon skakade på huvudet och kliade på katten som nu satt i hennes knä. Jag ställde brickan på bordet framför henne. Tack sa hon. Inget mer. Men hon verkade hungrig för hon började med smörgåsen på en gång. Jag ska hugga färdigt sa jag innan jag gick mot vedhögen igen. Det var ok. sa hon. Jag sitter här med katten.

Att hugga ved är som en sorts meditation för mig. Jag upprepar rörelserna som ett mantra. Det blir stilla i skallen. Ljust och mörkt på samma gång. Och tid är något utanför. Jag är i ett centrum. Plötsligt hade jag huggit sista kubben. Rätade på ryggen, lyssnade på tystnaden och undrade vart denna kvinna var på väg. Det hade nu gått en timme drygt sedan jag upptäckt henne där i hammocken. Om hon nu var kvar. Hade hon något namn. Hmmm, det kändes inte så viktigt att veta. Men detta ovana att ha en annan människa i sin närhet kändes inte så dumt. Vetskapen om att någon fanns, i närheten. Även om omständigheterna var lite annorlunda. Jag smakade lite på min nyfikenhet. Jo den fanns där. Visst var jag nyfiken. Vart var hon på väg. Jag ställde mig vid husgaveln och tittade in genom rutan lite försiktigt. Då kunde jag se genom hela huset och ut genom köksfönstret och ut till hammocken där hon nu satt och rökte en cigg. Katten fortfarande i knät. Det kändes hemtrevligt på något vis.

Hon såg ut att må bra och jag var glad över att jag hade gjort frukost åt henne. Hon var inte som rådjuren som brukade vara i trädgården ibland, de sprang iväg så fort man tittade på dom. Hon satt kvar. Hon satt kvar i min hammock. Katten heter Fidel sa jag. Hon lyfte blicken och såg på mig. Jag har också ett namn, men det är inte så viktigt just nu , du kan kalla mig vad du vill. Då kallar jag dig Molly sa jag och undrade i samma stund vad jag fick det ifrån, Molly. Men hon såg väl ut som en Molly. Det var det enda jag kom på. Du kan kalla mig Rick, jag heter Rickard. Rick sa hon, du ser precis ut som en sådan. Sedan skrattade vi tillsammans för första gången.

Jaha, vad har vi för planer idag då sa hon och reste sig upp. Veden har du redan huggit så det slipper jag. Det känns som jag vill göra något. Vad brukar du göra vid den här tiden på dygnet. Jag ville inte säga att jag brukade ligga i soffan med katten och se på Oprah,s show så jag sa lite tufft. Så här dax brukar jag gräva mask för att ha med mig till metet. Det som ska ge mig färska abborrar till middag. Det lät liksom lite bättre. Ja men ge mig då en spade så tar du fram spöna. Är det långt till sjön. Det var en handlingarnas kvinna, tänkte jag och log innombords. Hon fick en spade och en glasburk, jag gick till boden för att hämta spöna. Ja det skulle bli en fin dag. Solen värmde så där lagom. Vinden var måttlig. Jag skulle nog inte äta ensam idag.

Vägen ner till sjön bestod av en 400 meter lång stig i skogen . Den ledde fram till en vassvik där min lilla eka låg förtöjd. Av någon outgrundlig anledning gick Molly före mig på stigen. Hon bar maskburken och metspöet med en spänstig värdighet. Efter henne traskade jag och tänkte, vi säger inte så mycket till varandra. Efter mig traskade Fidel, spänd på om det skulle bli någon fångst för hans del. Man kan hinna tänka mycket på 400 meter. Men nu minns jag inte vad det var mer än att det var trevligt. Människor brukade göra mig orolig, obekväm och jag hade en tendens att förlora mig i den närheten. Här kände jag mig mera funnen. Och hur var det egentligen, vem hade funnit vem i denna situation. Var det hon eller jag eller var det totalt ovidkommande.

Nästan framme stannade Molly plötsligt. Här är det vackert sa hon. Jag är vacker här. Här vill jag vara med dig. Och Fidel förstås. Fidel som redan hunnit ut på bryggan och låg där och kromade sig. Liksom lite lätt överrumplad av hennes talförhet sa jag. Det finns inget som hindrar det vad jag kan tänka mig. Det tog inte så lång stund innan vi satt där på bryggan och metade. Det var mest bara vassens rasslande som hördes och måsarna. Molly var mörkljushårig och det håret for framför hennes ansikte så fort det kom en vindpust. Det var som hon sagt. Hon var vacker. På det där sättet jag tycker kvinnor ska vara vackra. Liksom en helhet. (om man nu kan tala om det efter två timmars samvaro och mindre än 100 ord växlade) Ja ja, ett första intryck är ett intryck. Så är det. Hon låg ju för tusan som en skänk från ovan i min hammock. Hur skulle hon inte kunna vara vacker. Jag tog mod till mig och tänkte ställa henne frågan. Tänkt och gjort, du Molly vart är du på väg. På väg , jag är inte på väg någonstans. Jag är ju här med dig.

Sedan återgick vi till att titta på våra flöten. Det var inte alls så dumt. Fem abborrar senare drog Molly upp metreven, och slängde i ett svep av sig kläderna. Dags för ett dopp sa hon och kastade sig ut i Bråviken såsom Gud hade skapat henne. Och jag måste ha sett ut som ett fån. Jag är lite långsam av mig. Men det där med helheten hade stämt. Hela hon var vacker. Och nu låg hon där på rygg i vattnet och hela hon var ett leende när hon sa. Var nu inte en sådan badkruka. Det är skönt. Innan jag visste ordet av så simmade vi bredvid varandra ut mot den lilla ön.

På bryggan smaskade Fidel på abborrarna och tycktes inte bry sig om oss. Jag hade aldrig varit så glad över min simduglighet som jag var i just den stunden. Precis efter det konstaterandet blev jag medveten om att jag var naken. Jag hade inte varit naken med en kvinna på flera år. Men varken min eller hennes nakenhet störde. Vi var klädda i samma vatten. Det kändes så rent. Vi landsteg ön och satte oss på en klippa upphettad av sol. Tystnaden, nakenheten förenade oss. Det var en mycket nära närhet. Jag visste inget om sekunder, minuter men rätt som det var rörde hennes hand min kind. Ska vi simma tillbaka sa hon. Visst sa jag.

Vi kastade oss i vattnet. På väg tillsammans mot gudarna vet vad.

 Efter den svårartade örfilen hon fick mottaga i vardagsrumssoffan tog det precis en sekund för henne att fatta ett beslut. ALDRIG MER, detta fick vara både första och sista gången. Hon tittade på klockan som hängde över Tv,n såg att den var 21.48 reste sig upp och gick. I hallen tog hon med sig den lilla ryggsäcken. Inget mer. Hon lämnade lägenheten 21. 49. Innan hon visste ordet av så var hon ute på gården. Allt var vitt, allt var svart. Det hettade på högra kinden. Det sved och hon kunde inte förstå att det var samma hand som smekt så varsamt, att det var samma hand som träffat henne med sådant ursinne. Hur skulle man kunna förstå. Hon började med ett steg som sedan blev flera. Ena foten framför den andra. Blicken var riktad mot marken. Minnen rann igenom hennes kropp. Det gjorde ont. Det var fem år som raderades ut i en enda sekund. Vad ska jag göra. Vart kan jag gå. Inga svar infann sig och hon fortsatte framåt. Jag kan ju gå tänkte hon. Ja det kan jag. Alltså går jag. Tunnel. Rakt fram. Tystnad, mörker. Stegen framåt. Flykten. Till vad. Mot vad. Det enda hon kunne göra var att gå. Så hon gick. Så rakt fram hon kunde. Varje gång hennes fot trycktes mot marken tänkte hon. Jag finns. Jag är ju här därför finns jag. Hon hade tur med vädret, det var varma sommarvindar. Relativt ljust. En god stund att vandra i. Hon hade nu kommit en bit utanför stan. Gick mitt i en veteåker. Skrämda fåglar flydde denna nya inkräktare, men hon såg dem inte hörde inte. Än så länge fanns ingen trötthet. Det var detta hon skulle göra. Gå. Inga tankar fick något riktigt fäste. Det var ett blankt sken därinne i huvudet. Hon behövde inte tänka. Vandring fortsatte, genom skog över en väg. Sedan en beteshage med kor som lite förundrade lyfte sina idisslande huvuden och råmade lätt. Hon märkte inte av dem heller. Det röda huset fick henne att stanna upp för första gången. Blev stående och tittade. Det fanns en vila. Det fanns en hammock. Hon lade sig där och somnade omedelbart. Inne i det röda huset visade klockan 04.13. En katt som hette Fidel sträckte på sig , slickade sin tass och somnade om. En man låg på rygg och sov.

Allting hade börjar med en stad som blev för mycket och ett sår som behövde läka. Mitt i det kom en möjlighet som lade sig som en full hand på bordet. Rick Huset några mil bort. I skog nära vatten och en hyra som kunde betalas. Som ett plåster mot pågående blödning. En gåva, ännu en flykt eller en hamn. I vilket fall som helst en famn av blått och grönt. En hög ved att hugga. En katt till sällskap. En skogsstig att vandra. En båt att ro. En våg att vila på. En tid att vara i. En möjlighet till liv. Ett hus utan historia, ingen given framtid. En plats att födas på. Försöka förstå liv, på livets villkor. Det hade under årens lopp funnits behandlingar och terapier. Det hade funnits straff och förnedring. Det hade funnits ett utanförskap. Det hade funnits en kärlek så svår att förstå. I den sista delen hade sinnet balanserat på en knivsegg. Hjärnan var helt på väg att förlora sig i kaos. Det var på väg mot ett slut. Tid har gått. Stigen vandrad, båten rodd. Vedhögen fylls ständigt på. Och allt blir till cirkel. Årstider avlöser varandra. Endast en liten del i taget går framåt. Fidel bryr sig inte så mycket. En fågelunge här en mus där. Sedan mest bara vara. Spinna på min mage. Dagar som avlöser varandra, föder, för framåt. Hoppfullheten. Den utsträckta handen. Läntan efter kärleken, den villkorslösa. Och den där dagen som började alldeles ovanligt med en kvinna sovande i hammocken.

Sida vid sida vandrade vi stigen hem mot huset. Molly noterade att det skulle bli mycket blåbär och lingon i år. Jag kan tillbringa timmar i skogen med en hink och inte ge mig för än den är full sa hon. Jag såg henne framför mig, denna människa som bara för några timmar sedan dök upp i mitt liv. Jag såg henne där i lingonriset nynnande på en melodi. Det var en vacker syn. Vad ler du för frågade Molly. Jag ler åt en bild som jag tycker mycket om. En bild av dig i lingonriset. Då sänkte hon sitt huvud, tror hon rodnade lite och var otroligt söt. Jag ska laga till en god måltid åt oss, det är vi värda. Hon nickade till svar. Hon gick direkt till hammocken och lade sig. Jag satte mig på trappan och rensade abborrarna och försökte lura ut ett bra tillagningsätt. Att få dela en måltid med någon hörde inte till vanligheterna här hemma. Om man inte räknar med Fidel så klart. Han ville alltid äta tillsammans med mig. Gick igenom vad som fanns att ta av. Potatis fanns i trädgårdslandet. Gräslök likaså. Hmm, en liten meny tog sig form i mitt huvud. Emellanåt sneglade jag bort mot Molly. Hon bara låg där och kisade mot solen. Hon passade så bra in här. Det var som om hon på något vis alltid funnits här, alltid skulle vara här. Aj,aj kom jag på mig. Bara för idag Rick, bara för idag. Bara för just NU. Landa i det.

Kände så väl igen när min hjärna rusade iväg med mig. Hade också till viss del lärt mig hantera det. Det var bra. Det var nödvändigt. Menyn var klar. Det skulle bli gräslöksstuvadstuvad abborrfile med potatis. En citronskiva och lite dill. Enkelt och gott. Om hon ville så kunde jag bjuda ett gammalt maskrosvin till det. Den som hade huset innan mig hadelämnat en flaska kvar i källaren. Själv dricker jag citronvatten. Jag tog mig an uppgiften med måltiden med sådan glädje att den inte visste några gränser. Matlagning med lust vill ha bra musik och det fick bli Saint Etienne på hög volym. Det gillade inte Fidel och sprang ut och hoppade upp i hammocken bredvid Molly. Ibland blev jag tvungen att gå ifrån spisen till köksfönstret och titta ut. Jo det var sant. Detta hände på riktigt. Måltiden blev lyckad. Maskrosvinet kom till andvändning och var enligt Molly skapat för just detta tillfälle.

Vi satt där i hammocken och gungade stilla fram och åter. Det var en närhet i tystnaden mellan oss som talade. Vad sa den egentligen. Det fanns fortfarande tid kvar av dagen att ta reda på det. Ja, det fanns tid kvar