Yrseln efter svimningen avtar efterhand. Min älskade Vittorio, som stöttat mig på vandringen efter fallet i cylinderkorridoren, har nu valt en rottingsoffa med sköna sammetskuddar i ett hörn av Café Z och placerat mig i sin famn.

- Cara September... viskar Vittorio och kysser mig för första gången, mycket ömt och försiktigt.

Yrseln kommer åter, men nu känns den bara som en ljuv berusning. Jag ser min älskling i ögonen och deklamerar:

Över dig, Yxne, älskogsört,
susade Veneris flyende skört, 
daggen som lopp av den vita foten 
göt dig i roten
sin vårliga vört

- Vad var det där för en blomma? undrar Vittorio.

- Nattyxne, även kallad nattviol, är en vild orkidé. Erik Axel Karlfeldt skrev dikten. Publicerad i Flora och Pomona 1906.

Yttrandet verkar väcka Vittorios beundran. Han blinkar skälmskt och ser ut att vilja kyssa mig igen. Dock blir vi avbrutna av Novembla, som serverar oss varsin skål rykande het tomatsoppa, smilar milt och vänder på klacken. Jag ropar efter henne:

- Novembla! Vad gjorde du egentligen med mig när jag föll? Jag känner mig liksom alldeles... ny?

- Det är kärleken, min bäste September, och den är inte min förtjänst. Men nog hjälpte det en smula att jag lät dig inandas läkande örter, beprövade sedan forntiden, och att jag klippte av din grånande kalufs. Det skrämde i alla fall skelettet från vidare närmanden...

- Pappa, viskar jag.

Yrhättan Novembla ler igen och försvinner på trippande klackar. Vittorio drar handen genom mitt hår, och jag inser att det är rejält snaggat. What the fuck, jag som hade tänkt spara till långt för att hedra farsan, den evige hårdrockaren.

Yla och headbanga som en rockare lär det inte bli tal om inom den närmaste framtiden. Novemblas varma soppa och Vittorios beröring lindrar dock såväl ond yrsel som sorg över det förflutna. När huboten kommer med två glas vitt italienskt vin känns det som om livet trots allt skulle kunna gå vidare. Min far har mött sitt öde i en avlägsen gruvgång och landat i en bronsåldersgrav, men Vittorios och min historia har nyss tagit sin början. 

- Ytan i Café Z är under lunchen fri att disponeras! Valfri placering! meddelar magister Zetterström. Han talar åter i mikrofon, denna gång för att överrösta Adrians jazzimprovisationer. Såväl variation som volym verkar ha stigit mot nya höjder. Från mezzoforte till forte fortissimo, som Vittorio skulle ha sagt. När jag sneglar bort mot flygeln anar jag orsaken till den stigande styrkan och uppfinningsrikedomen: Novembla hänger på flygellocket och bjuder på spetsad björnbärslikör igen.

Ytterligare ett antal kursdeltagare, närmare bestämt allihopa, verkar också redan ha följt magisterns uppmaning om fri placering. De tre agenterna saknar visserligen den uråldriga stenplattan med de glatt skuttande getterna, vilken liksom de övriga fynden har avlämnats hos huboten - men nu har de tre hittat ett nytt tärningsspel i baren, där de kopplar av med Drei Martini. Även Zanna har intagit sin favoritposition. Glatt visslande klättrar hon och bättrar på sin målade stege. De fyra äldsta deltagarna - Agnes, Vera, Hugo och Claes-Thomas - äter pyttipanna med stekt ägg och dricker pilsner vid ett gediget fyrkantigt furubord i mitten av lokalen. Hugo rättar till sitt plommonstop och sänder en förstulen blick mot agent-gänget.

- Yt-bergarten här i grottgångarna är, som ni kanske anat, sandsten, förklarar magistern vidare. Denna bergart är ytterst porös och benägen att sedimentera. Explosioner och ras har, som en del av er säkert känner till, förekommit. Därför har de flesta av dessa gamla gruvgångar gjutits in i ett skyddande cylinderhölje. Grottan där vi fann fornfynden tillhör undantagen. Jag har sänt föremål och bilder till Historiska Museet, och inväntar deras svar. Övriga fynd är... sända till andra instanser för identifikation. 

Yttre handling, inre känslor, tänker jag när jag ser hur uppmärksamt och utåtvänt Vittorio lyssnar till magisterns tal. Själv sitter jag fast i en dubbel introvert känsla: sorgen över farsan, glädjen över Vittorio. Jag makar mig närmare och särar mina läppar för vår nästa kyss.

Yin och Yang. Det är perfekt. Innan vi lutar oss tillbaka i soffan för diskreta smekningar och underbart introverta känslor hinner jag tänka en sista extrovert tanke: what the fuck betyder de där bokstäverna på parkbänkarna? Och varför byter de gestalt?