Nu har huset somnat 

delar utav det som varit 

aldrig någonsin förklaras 

Som om måste finnas skäl. 

Som att i fantasin planera festen.

Hålla talet. Se dem vandra arm

i arm upp till mitt hem. Deras 

fruar, flickvänner och sambos. 

De som fick ta över de itusågade

delarna efter övergivit 
En efter en. Den stoltaste ,han med

porträtten,som i grunden inte alls 

ansåg sig vara det. ren 

förolämpning hans hämnd. 
Hur nu en oförätt inte i grunden 

älskade sig själv. Ord. Stora ord. 

Hon var inte dum.
Enfald. Styrkan i sveket. 

Som om kanske njutit. Njöt av att

lyfta luren. Kanske någonstans 

längst in inte orkade med den 

klibbiga känslan av att alltid ge 

mannen känslan av att vara hel. 

Om hon var ärlig mot sig själv. Vad hade 

hon själv gjort om gällt honom. Mannen .

förmodligen tagit reda på allt. 

Och inte faan någonsin tänkt sig

otillräcklig. Som att såga itu sig själv. 

Det var ord. Ord utan verklig mening. Som

slänger ur oss när intelligensen inte räcker. 

Det starkaste att uppleva. Nonsens. 

 hade trotsat tyngdlagen. Kämpat 

till tonerna av svett låg som ett band 

runt kvinnan. Min. Men jag var ingen 

man. Ibland tänkte varit 

just det. Mannen i mitt liv. 

I den försiktiga glipa som anades i 

mitten av ädelstenen. Den som med 

fast hand lyftes upp efter ögonbindeln 

tagits av 

En rad fåglar med något mesigt klet 

i fjäderdräkten. Ville skratta. Ett

så hjärtligt skratt att sorgens bokstav 

fastnade likt kletig lera på en vägg 

men hon var ingen elak människa. 

hon var en sällsam punkt av allvar. 

En stackars kvinna vars ilska över 

otillräckligheten byggde stegarna av 

sorg för att slippa möta sanning. 

Ingen höll måttet. Ingen förlät det som 

borde förlåtits. Enfald. Egon. 

som talade om en kärlek utan att 

veta dess namn. Kärleken förlåter. 

Den förlåter. Nästan allt.