Nedan kullen dess december
strövar över nordans pol,
längesedan Edens ember
föreställde salig sol,
skygg min flyktansflamma flackar
när jag når mitt spår mot norr,
över bödelborna backar
skiner nyårssky till skorr.

Stjärnorna är liksom tyngre
än de nätter jag var yngre,
starkare, och många flera
än i än en gången era,
men de sken som skimrar starka
bränner rännor i min syn
för de må mot marken barka
förrän jag skall nå till skyn.

Små är mina steg ur städer,
stora stjärnors slag mot strand,
och den glans som glömska gläder
strålar hål i minnets band,
nattens solar är i nuet
flera än i dag fördömd
där december döljer duet
som jag sett i juni glömd.